Svart på vitt

Ibland vet jag inte om jag vill tänka tillbaka på min barndom, vad som format mig till den jag är idag.
Jag är alltid lite orolig att jag helt plötsligt ska minnas saker som kan förstöra den bilden jag har nu.
Jag tror inte att min barndom var olik många andras.
Jag har fyra syskon, två bröder och två systrar.
Jag och min lillasyster har alltid stått varandra närmst, det är bara två år mellan oss.

När jag var fyra år började jag på världens bästa dagis, det var också en skola, jag gick där tills jag slutade tredje klass. Det var där mitt intresse för teater och musik föddes, hela stället var inriktat på just dessa två.
Jag var nog min egen redan då, bestämd och envis, men jag hade många vänner.
Jag hade kunnat gå kvar där i några år till men jag gjorde en audition till en musikklass i stället, där jag började fjärde klass.

Grundskoletiden är fylld av blandade känslor.
Man kan säga att det var bland dem bästa men samtidigt värsta åren i mitt liv.
Jag var inte som alla andra och var tydligen någon man kunde hacka ner på.
Jag hade en riktig vän på grundskolan, vi delade allt med varandra.
Jag gick där för musikens skull, resten vill jag helst glömma.
Under den här tiden skilde sig även mina föräldrar, även den tiden vill jag egentligen inte tänka tillbaka på. Jag förstod inte riktigt vad som hände och hade rätt många osvarade frågor.
En skilsmässa är en känslostorm man inte kommer undan.
Helt plötsligt skulle man vara på två olika ställen.
När man var hos mamma ville man vara hos pappa och tvärtom.
Sedan föll det sig ganska naturligt att vi var hos mamma mest, varför tänker jag inte berätta här.

När man gått igenom hela grundskolan ska man välja gymnasium.
Jag valde efter hjärtat och hamnade på estetisk teater, det bästa valet för mig då.
Det kändes som att komma hem, efter en lång, förvirrad resa.
Jag var inte den enda som var speciell längre, vi var en hel familj av speciella människor.
Den tryggheten jag kände på skolan då går inte att beskriva.
Sedan blev jag gravid och när sommarlovet kom fick jag ta farväl av mina vänner, jag skulle bli mamma.

Att skaffa barn ung var inte något problem för mig, hade jag trott att det skulle bli det hade jag inte skaffat barn så tidigt. Det som var jobbigt var att Martin började studera alldeles för många mil bort så vi inte kunde ses så ofta.
Kontakten med vännerna blev sämre också, vissa försvann helt.
Det hände även lite andra saker under den här perioden, men det vill jag inte heller ta här.
Jag var mamma till världens finaste lilla pojke och tillsammans klarade jag och Martin allt.

Efter ett års mammaledighet började jag gymnasiet igen med klassen som var ett år yngre än mig.
Det tog inte lång tid för mig att hitta vänner, vänner jag kommer ha för resten av livet.
Det var två fantastiska år som jag förhoppningsvis aldrig kommer att glömma.
När jag tog stundenten var jag 20 år och väntade mitt andra barn, Martin var färdig i skolan och började söka jobb.
Till slut fick han ett jobb, ett till gossebarn föddes och sedan flyttade vi ifrån tryggheten, vännerna och familjen.