Svart på vitt

Jag har precis suttit och tittat på bröllops/biktningsfilmen med min mamma.
Det slår mig när jag sitter och tittar på det hur mycket jag saknar alla hemma.
Jag har så mycket underbara vänner och en helt underbar familj som jag har så roligt med.
Samtidigt som jag nu blev varm i hela kroppen av glädje kom även den där klumpen i magen tillbaka, den som brukar komma när jag tänker på hur mycket jag faktiskt längtar hem.
Om ni är trötta på mitt tjat om hur mycket jag vill flytta hem så kan ni sluta läsa nu, jag behöver nämligen få ruska av mig lite av mina tankar.

Jag vet inte hur jag någonsin ska kunna anpassa mig här när längtan hem är så stor,
det är nog därför jag är så rädd för framtiden.
Det är ju inte här jag vill ha min framtid, jag hade planerat min framtid på en helt annan plats.
Jag har självklart hittat en och annan vän här som jag verkligen älskar,
det är det enda som skulle vara jobbigt att lämna om jag någonsin kommer härifrån.
Jag tror, även om vissa tvivlar, att jag skulle må mycket bättre av att flytta hem.
Min ångest har växt sig allt större sedan vi flyttade hit, det finns ett samband där.

Alla ni där hemma,
jag älskar er så oerhört mycket och jag vill att ni ska veta att ni alltid finns i mina tankar.