Svart på vitt

När jag gick på komvux hittade jag en vän, en sådan där vän som man känner att man kommer att ha för alltid. Hon påpekade alltid hur mycket hon älskade mig och hur mycket hon tyckte om att umgås med mig. Vi träffades mest i skolan, men hon var även med mig hem och lekte med mina barn och vi drack kaffe på stan tillsammans.
När terminen var slut var det som om hon försvamm från jordens yta.
Hon svarade på mina sms ibland, jag lyckades träffa henne en gång lite hastigt på stan.
Jag kämpade för att hålla våran vänskap vid liv, jag ville faktiskt inte bli av med henne.
Dock verkade hennes vilja inte riktigt finnas där, varför vet jag inte.
Jag slutade att sms:a henne för att lite omoget se hur lång tid det tog innan hon tog kontakt med mig.
Det gjorde hon inte.
Nu flera månader senare skickade jag ett sms till henne, bara för att kolla läget, jag fick ett ganska kort och tråkigt svar, inte alls vad jag hade väntat mig.

Igår pep det till i min mobiltelefon och jag blev mäkta förvånad att det var ett sms från henne.
Det var ett kedjebrev som löd såhär:

"Jag gav dig tio rosor och sa: våran vänskap ska vara hel tills den sista rosen dör. Och du sa: men jag vill inte att våran vänskap ska dö. Jag log mot dig och sa: ta det lugnt, den tionde rosen är av plast. Skicka denna till alla dina vänner du aldrig vill förlora".

Ärligt talat blev jag bara förbannad.
För det första hatar jag kedjebrev och för det andra undrar jag hur hon ens har mage att skicka den här texten till mig.
Jag har tänkt tanken att hon kanske har massor av anledningar till att hon inte hör av sig.
Jag avskyr att bli kvävd av andras tystnad!
Jag ger upp.