Svart på vitt

Jag har känt så konstig sedan jag började med mina mediciner, jag vet inte ens om dem hjälper.
Jag vet inte vad det är meningen att jag ska känna för förändring.
Jag gick in och läste på om medicinen jag äter och inser ganska snabbt varför jag känner mig konstig, jag har nog lyckats få varenda biverkning man kan få av dem.
Det är så läskigt att inte känna igen sig själv, vart tog jag vägen?

På måndag ska jag träffa min nya psykolog, jag ville inte ha en man, men man kan ju inte få allt.
Jag önskar att jag bara kunde strunta i allt det här och bli bra på egen hand, men det vet jag att jag inte behärskar.
Allting har blivit ett projekt, och rädslan över hur lång tid det kan ta att bli "frisk" har blivit större.

En dag i taget, ett andetag i taget.
Tack för att familj och vänner finns.
Jag älskar er.