Svart på vitt

Ibland är det inte lätt att hålla alla tankar i styr, jag är som värst på kvällarna när det är tyst här hemma.
Då finns det alltid tid att överanalysera det mesta och jag driver mig själv till vansinne.
Det är så många saker jag vill och ändå gör jag ingenting åt det. Jag känner inte igen mig själv.
Jag har alltid varit en person som gör det jag vill, jag kämpar mot målet och låter ingen köra med mig.
Men nu är det för känsligt, det gör lite för ont och jag står ut, håller tyst.
Det får ta den tid det tar, jag mår snart bra igen, just nu vill jag bara få tänka, drömma mig bort.