Svart på vitt

Idag gjorde jag någonting som inte hör till vanligheterna. Barnen ville se Eric Saade live och vad gör man inte när de tjatar hål i huvudet på en?
Jag kan säga såhär; jag gör det nog inte igen. Det var galet mycket människor, elaka var dem också, de höll på att trampa ihjäl mina barn ett par gånger. Människor blir som djur, vänta, vi är djur. Vissa blir bara lite mer aggressiva än andra.
Efter hela Saade-kalabaliken handlade vi lite och for hemåt, jag hade tänkt baka pepparkakor med barnen men jag hade världens huvudvärk efter skrik-kalaset.
Barnen var i alla fall jätteglada över att ha fått se sin idol live, lyckan i deras ögon gjorde mödan värd.


Ikväll är jag inte så glad. Jag är snarare jävligt sårad och förbannad. Att en enda människa kan göra så mycket skada. Du har bara dig själv att skylla så försök inte sopa över ditt beteende och skylla det på mig.
Det handlar bara om att ta ansvar över sitt eget liv, det är inte så svårt.
Jag är trött på dåliga ursäkter.