Svart på vitt

Ni som känner mig eller som har följt min blogg länge vet att enda sedan jag flyttade till Värmland har jag velat flytta hem, det har varit mitt mål och min längtan.
Idag ringde Martins telefon, det gör den jämt så jag tänkte inte så mycket mer på det.
När han la på luren sa han: jag har fått jobbet om jag vill ha det.
Jag har funderat i tre år på hur jag skulle reagera om han fick ett jobb hemma i Norrköping, kanske skulle jag gråta lite eller skratta.
När vi u satt här med det positiva beskedet blev jag helt stum och jag vet inte riktigt om jag har förstått det än, vi ska flytta hem!
Jag ringde genast runt till min familj och berättade den glada nyheten.

Det får mig att tänka på inlägget jag skrev igår, inlägget som handlar om vilka jag faktiskt lämnar bakom mig. Underbara människor som jag har fått lära känna och hoppas att jag kommer ha för alltid oavsett vart jag bor. Som jag skrev igår, hur det än hade blivit så hade det blivit jobbigt.