Svart på vitt

Nu sitter jag hemma i min soffa igen och saknar soffan jag sovit på hela helgen, jag skulle gärna stannat på den soffan i minst en vecka till.
Vi har bara myst hela helgen.
Inga krav, ingen press, bara mys.
Skämde bort den stora pojken lite extra i helgen eftersom han har haft det jobbigt ett tag.
Vissa stunder i helgen kände jag att jag borde ha åkt själv så jag hade kunnat fara runt lite mer, men när vi låg där stora pojken och jag mitt i natten med tv:n på, han i en tältsäng och jag på soffan så kände jag att det var helt rätt att ta med honom.
När vi anlände i fredags och vi åkte in i den stadsdelen vi bodde i kände jag hur tårarna brände bakom ögonlocken, och jag frågade mig själv varför vi flyttade.
Jag vet att vissa av er tycker det är dumt att ifrågasätta något jag hade längtat efter så länge, men mina känslor är enbart mina och jag får känna precis som jag vill.
Det kändes jättekonstigt att titta in i vår gamla lägenhet och försöka förstå att den inte är vår längre.
Det känns helskumt och dumt.
Om jag hade kunnat ha min familj där uppe hade jag inte tvekat en sekund att flytta tillbaka.


För övrigt är jag lite förvirrad. Har ni känt den där känslan någon gång, den som infinner sig när man tror att man känner en människa och så visar det sig att så inte är fallet?
Den känslan känner jag precis just nu.
Jag kan inte bara duga när det passar dig.