Svart på vitt

Idag var det dags igen för fenomenet som är lika intressant varje gång jag utsätts för det.
Jag hade slutat skolan för dagen, promenerade in till stan och satte mig på en kall och hård stålsoffa vid spårvagndshållplatsen. Det var bara jag där, skönt tänkte jag.
På bara några minuter började hållplatsen fyllas på med människor från alla håll och jag tänke: "hur ska alla de här människorna få plats på en antagligen redan full spårvagn" (de brukar vara fulla vid denna tiden). Jag antar, med tanke på vad som komma skulle, att det var fler än jag som tänkte så...
När spårvagnen kommer mot hållplatsen börjar människorna omkring mig röra på sig, liksom otåligt och nervöst på något vis.
Vi det här laget, eftersom jag åker kollektivt ganska ofta, brukar jag tänka att man bör låta de passagerare som redan finns på spårvagnen kliva av.
Den regeln fanns visst inte här.
När spårvagnen stannat pressade sig alla människor mot dörrarna, och när de öppnades såg de ut som blodtörstande lejon på jakt efter en gasell på afrikas savann.
De pressade sig in, ALLA på en gång, och de stackarna som ville kliva av pressades snarare längre in i spårvagnen än mot utgången.
Jag stod bara kvar där ute på hållplatsen och stirrade med öppen mun, där inne i spårvagnen sprang människor hit och dit för att KANSKE, KAAANSKE hitta en sittplats.

Jag kom på allra sist och fick stå där som en packad sill..bland alla andra packade sillar.