Svart på vitt

(bilden är taget för två år sedan, gran skaffar jag några dagar innan jul)


Såhär firar jag jul:

Jag julstökar ganska mycket dagarna innan jul, det kommer nog inte bli annorlunda i år eftersom jag går i skolan till precis dagarna innan.
Det rullasköttbullar, görs janssons frestelser, kokas knäck och bakas för fulla muggar.
Dagen före dopparedagen ställer barnen ut gröt till tomten tillsammans med en karta där han ska lämna av julklapparna (vi vill ju inte att han ska gå fel).
På julaftons morgon brukar barnen få öppna lite julklappar, oftast vaknar jag före dem eftersom jag älskar julen och gärna blir uppspelt (för några år sedan vaknade jag klockan fyra och kunde inte sova, så jag slog på fucking åmål och väntade tills barnen vaknade).
När vi ätit gröt (klassiker) till frukost fixar vi till oss och går till kyrkan (min hemförsamling), det är ett måste för mig.
Där sjunger vi sånger, ställer i ordning den stora julkrubban (barnens favorit eftersom alla barn som kommer får hjälpa till) och fikar tillsammans.
Jag går även på midnattsmässan och julottan.


Därefter åker vi och mina syskon till min pappa, det är också tradition, det är så det ska vara.
Pappa lagar världens godaste julmat, på riktigt.
Det värsta med pappa är att han lagar väldigt mycket mat och sedan ska man trycka ner apelsinris på det samtidigt som vi tittar på Kalle Anka klockan 15:00 (det går heller inte att rucka på).
Vi brukaråka hem efter det och titta på Karl-Bertil Jonsson, det absolut inte att ändra på, jag älskar Karl-Bertil och hans skumma föräldrar ("Jag har närt en kommunist vid min barm!").

På juldagen brukar alla syskon träffas hemma hos mamma för ännu lite mera julfirande, men nu har hon flyttat till en liten lägenhet så i år ska jag stå för kalaset!
Jag är helt uppspelt redan nu! Det kommer bli hur roligt som helst.
Det kommer bli god mat, julmust, julgran, apelsiner, julklappar åt barnen och syskonbarnen, julklappsbyte för de vuxna, knäck och kolor i mängder, lekar och spel.
Inga nötter kommer in i vårt hem eftersom stora pojken fick världens allergichock för några år sedan.
Nu glömde jag nog massor med saker, men jag tror ni börjar förstå hur jag firar jul!

Hur firar ni jul! jag vill veta!

Idag blev jag tipsad om en intressant artikel av en vän, och det var ett märkligtsammanträffande att en liknande sak som står i artikeln hände mig idag (och inte bara idag, utan det har hänt många gånger förut).

Här är artikeln:
http://www.fria.nu/artikel/90837

Det här hände mig idag:
Jag gick som vanligt och hämtade stora pojken på fritids, tillsammans gick vi vidare till DAGIS för att hämta de små. Som alltid när jag och stora pojken kommer in på avdelningen brukar de små kasta sig på oss för att sedan kasta sig på golvet, rulla runt och spela pajas, alltid med deras underbara klingande skratt.
I soffan sitter två fröknar varpå den ena säger: "Det måste vara väldigt jobbigt att ha tre pojkar va?!".
Jag blir sådär pangförvirrad och säger: "det är väl inte för att de är pojkar, klart att det kan vara lite tufft, men inte för att de är pojkar utan för att de är tre (barn, inte pojkar, barn)".
Hon tittade bara på mig och sa ingenting mer.

Jag är ledsen, men ingen kommer någonsin kunna övertyga mig om att det skulle vara jobbigare att ha tre pojkar än tre flickor. Jisses.
Om ni skippade att läsa artikeln: läs den så kommer ni förstå vad jag menar.

Idag köpte jag en present till mig och barnen, en julkrubba. Vi hade alltid en när jag var liten och mamma har den kvar fortfarande. Tycker det är jättemysigt att få plocka och ställa dit gubbarna och göra julfint nu när vi går in i december i morgon.

Nu har jag varit iväg en sväng och letat julklappar.
Jag hittade och köpte färdigt åt de två minsta.
Nu har jag däremot ingen aning om vad jag ska köpa till sjuåringen eftersom det han önskar sig inte riktgt matchar vår ekonomi.
Vad tror ni en sjuåring vill ha som inte kostar allför mycket?
Han har så dyra hobbys...

Nu är hemuppgiften färdig, jag var ute i väldigt god tid för att hinna ägna mig åt helt andra saker i ett par dagar. Saker som inte har med skolan alls att göra, nämligen att inhandla julklappar.
Det blir inte många julklappar i år, förr var det någonting jag bara sa och ändå satt barnen där med tusen saker i alla fall.
Men vi har lärt oss att två eller tre julklappar per barn (ca 400-500 kr styck) från oss räcker eftersom den övriga släkten köper julklappar åt dem också.
Jag vill aldrig vara med om det som hände när vi firade jul i Åre. Jag hade köpt barnen så mycket julklappar att vi knappt fick plats i bilen, barnens pappa tyckte det var onödigt mycket saker, men det tyckte inte jag.
Det slutade med att vi åkte hem från Åre med oöppnade julklappar för att de nöjde sig med två-tre paket. När vi kom hem fick jag öppna deras julklappar och ställa upp prylarna i hyllan.
Aldrig mer, den Charlie finns inte längre.

Hur tänker ni?

Nu är det här! Zoegas Julkaffe för 2011!
2010 års julkaffe hade toner av kryddnejlika och körsbär, men 2011 års julkaffe har toner av pomerans och nougat. Det luktade ljuvligt när jag hade bryggt det, hela lägenheten fylldes av varma och runda toner. Jag älskar kaffe.

Efter tre timmar i bilen är vi tillbaka hemma igen. Jag har inte gjort annat än städat sedan jag kom innanför dörren, kan bero på att det såg ut som kriget när vi åkte. Nu har jag släckt ner alla lampor och tänt levande ljus överallt i stället. Ute blåser det storm och jag har myst ner mig i soffan med en latte och lyssnar på tystnaden.

I love you.

Har precis krupit ner i min väns soffa efter att ha tittat på film sedan klockan sex. Jag är konstigt nog inte ett dugg trött och kommer fortsätta slötitta på tv:n. Tänker på barnen och så det bränner bakom ögonlocken. Oavsett vad som händer kommer jag alltid ha dem. Jag älskar mina barn av hela mitt hjärta och om ett par timmar får jag hålla om dem igen.

Nu sitter jag hemma i min bästa väns soffa igen. Vi har varit på shoppingtur och är trötta i fötterna. Just nu skulle jag vilja stanna här för alltid. Jag har det så bra. Klart jag saknar barnen men jag behövde verkligen göra det här själv den här gången. Det enda som stör mig just nu är att jag så hemskt gärna ville hinna träffa en person som aldrig verkar ha tid att träffa mig, en person som liksom tagit över min tankeverksamhet ett bra tag. Jag ska sluta med det. Jag ger nog upp nu. Har ni pyntat färdigt för advent? Jag har sett på hur min vän hängt likt en apa i fönster och gardiner. Nu ska vi spendera resten av kvällen med hyrda filmer och längta efter snö och bitande kyla.

Sitter i bilen på väg till Karlstad igen för att hämta vinterdäcken, bilen blev klar på verkstaden i morse. Nu passar jag på att blogga från telefonen eftersom batteriet snart dör och jag åkte ifrån laddaren. Jag har åkt mellan Norrköping och Karlstad alldeles .för många gånger för att uppskatta det, ändå sitter jag och har det rätt mysigt i baksätet. Dagen har i övrigt varit ganska förvirrande, dock tycker jag att vår basgrupp gjorde en gryt bra presentation. Den här helgen verkar inte bli som jag har tänkt mig. Igen. Trodde nog fler av mina vänner skulle vara lika partysugna som jag.

Det känns inte riktigt okej när vår basgrupp kämpat och slitit som djur en period och förberett oss iförför morgondagens konferens och vi får veta att vår examinator inte kommer.
Det fick vi veta idag efter att vi repeterat presentationen ett par gånger.
Vi fick veta att mer information skulle komma på vår studentsida, men nej..ingenting.
Vi vet alltså inte ens om det blir av i morgon.
Känner att gnistan dog.

Efter ännu en sömnlös natt har jag väl mer eller mindre varit ett vrak idag.
Jag funderade verkligen på att bara stanna hemma och dra täcket över huvudet, men jag är inte en sån person, jag sviker inte mina vänner på universitetet.
Efter några timmars plugg åkte jag och hämtade barnen som också var trötta.
När vi kom hem pysslade barnen med sitt och jag städade av idag igen, det är helt otroligt hur det kan bli stökigt på två sekunder.

Nu sitter jag här i soffan och känner mig ensam.
Jag blir alltid lite småledsen på kvällarna, det blir så när jag slappnar av, jag hinner med att tänka på alldeles för mycket (i många fall) onödiga saker.
Jag saknar snön också, det skulle sitta fint med lite snö nu när adventsljusstakarna är framme.

Nu är det kväll igen, hur gick det till? gick jag inte upp nyss?
Idag har jag haft min basgrupp hemma hos mig hela dagen och vi har pluggat effektivt inför vår konferens om ålder på fredag.
När vännerna gått hem kilade jag iväg och hämtade barnen. När vi ätit lite lätt middag städade jag av lite snabbt och plockade fram JULKARTONGEN. Jag kunde inte hålla mig mer.
Jag har mest pyntat för advent, har bara min nyköpa tomte framme än så länge... de andra tomtarna får vänta lite till.

Förhoppningsvis blir vår bil lagad i dagarna så vi kan åka tillbaka till Karlstad i helgen och hämta vinterdäcken. Det ska bli skönt att ha en bil igen.

Idag har det varit fullt upp, jag är helt slut och mina fötter värker.
Basgrupp mellan 9-14 på universitetet och förbereda inför fredagen.
Sedan skyndade jag mig hem och hämtade de små på dagis (det får man inte säga men jag kommer till det snart). Vi skyndade till barnläkaren eftersom mellanpojken gör andningsuppehåll och har svårt att andas på nätterna, vilket leder till panik och alldeles för lite sömn. Halsmandlarna var som vi trodde jättestora och pekade bakåt ner mot luftvägarna. Han ska få en remiss till öron-näsa-hals för ännu en undersökning och för att besluta om en operation blir nödvändig.

På väg hem från barnläkaren plockade vi upp stora pojken på fritids och åkte till affären. Det gick bra att handla idag, det är inte alltid roligt att handla med tre trötta barn, men idag var de duktiga. Det som gjorde mig smått irriterad var när vi kom till självskanningskassan. Jag hade försökt scanna ett paket "Icas kokkorv" och det gick inte, killen i kassan säger att den inte får säljas mer. Jag undrar ju självklart, och frågar det också, varför den då ligger framme i kyldisken om den inte får säljas. Då vinkar han till sig en annan kille och säger: "kan du berätta för henne varför vi inte får sälja den här", han får mig alltså att låta som en jävla idiot som inte förstår någonting. Den andra killen upprepar samma sak. Det var säljstopp på korvarna för att de utgått ur sortimenten. Jag tyckte i alla fall att jag skulle få köpa korven, synd på grisen att behöva dö och bli korv och så ska dem bara slänga en massa korv i önödan.
Idag blev det alltså inte korv med bröd till lättmiddag eftersom ingen av killarna erbjöd sig att hämta ett annat paket åt mig.

Vi åker hem igen och serverar INTE korv ed bröd, vi hittade på något annat. Då inser jag att jag ska iväg på föräldramöte på DAGIS (jorå, jag säger dagis) och måste skynda dit.
Vi samlas en massa föräldrar i rörelserummet och får massa information om ditten och datten, vi blir också tillsagda att lära oss, för att sedan lära barnen att säga FÖRSKOLA och inte DAGIS.
Det var också lite roande med en förälder som inte tyckte att barnen skulle behöva gå till skogen om det blåste ute för att de kan bli sjuka eller få ett träd i huvet....

Nu är jag i alla fall hemma igen och jag är sådär lättroad som bara jag kan vara på kvällarna.
Jag skrattar åt nästan vad som helst just nu, jag är verkligen slut..helt kaputt!
Jag tror jag fick med det jag ville.
Over and out.

Nu sitter jag hemma i min soffa igen och saknar soffan jag sovit på hela helgen, jag skulle gärna stannat på den soffan i minst en vecka till.
Vi har bara myst hela helgen.
Inga krav, ingen press, bara mys.
Skämde bort den stora pojken lite extra i helgen eftersom han har haft det jobbigt ett tag.
Vissa stunder i helgen kände jag att jag borde ha åkt själv så jag hade kunnat fara runt lite mer, men när vi låg där stora pojken och jag mitt i natten med tv:n på, han i en tältsäng och jag på soffan så kände jag att det var helt rätt att ta med honom.
När vi anlände i fredags och vi åkte in i den stadsdelen vi bodde i kände jag hur tårarna brände bakom ögonlocken, och jag frågade mig själv varför vi flyttade.
Jag vet att vissa av er tycker det är dumt att ifrågasätta något jag hade längtat efter så länge, men mina känslor är enbart mina och jag får känna precis som jag vill.
Det kändes jättekonstigt att titta in i vår gamla lägenhet och försöka förstå att den inte är vår längre.
Det känns helskumt och dumt.
Om jag hade kunnat ha min familj där uppe hade jag inte tvekat en sekund att flytta tillbaka.


För övrigt är jag lite förvirrad. Har ni känt den där känslan någon gång, den som infinner sig när man tror att man känner en människa och så visar det sig att så inte är fallet?
Den känslan känner jag precis just nu.
Jag kan inte bara duga när det passar dig.

Nu sitter jag hemma i mitt gamla kvarter i Karlstad, det känns verklige hur gött som helst.
Hemlängtan delux dock! Synd att jag inte kan ha en lägenhet här också så jag kunde komma och gå som jag vill. Det kändes jättekonstigt att titta in i vår gamla lägenhet och veta att det inte är vår längre...
Jag kommer nog aldrig bli nöjd, faktiskt.
Ikväll ska vi mysa massor, i morgon måste vi åka tillbaka hem till familjen.

Om några timmar är jag och min stora pojke på väg tillbaka till våra gamla kvarter i Karlstad.
Ja ni läste rätt, jag kunde inte åka själv.. när det kommer till barnen är jag väldigt svag.
Han är jätteglad eftersom chansen finns att han kommer kunna träffa hans gamla vänner på gården där vi bodde. Nu ska vi bara äta och packa lite småsaker så drar vi sen!

Jag tog beslutet att åka ensam till Karlstad i helgen, jag behöver få vara bara Charlie ett tag.
Jag har saknat Karlstad något enormt! Men i morgon är jag äntligen på väg, efter en sväng i skolan förstås.

Ikväll har jag varit på disco med min stora pojke, han har blivit så stor och jag får en liten tår i ögat när jag tänker på det. Tyckte att det var nyss som han kom till oss.

Vad ska ni hitta på i helgen?

I stället för att sitta idag och läsa och skriva inför seminariet i morgon gjorde jag klart det tidigare i veckan.
Det innebär att jag har tagit ledigt idag, okej, jag har inte kopplat bort skolan helt men jag tillåter ändå mig själv att ta det relativt lungt.
Jag behöver verkligen samla energi idag.
Jag har druckit flera koppar kaffe och lyssnat på musik, thats It.
Jag får lite dåligt samvete för att jag inte har barnen hemma när jag skulle kunna, men jag hinner ju aldrig vara bara för mig själv annars.
I morgon reser jag bort, ensam. Det har jag också dåligt samvete för redan nu även om jag verkligen behöver få komma bort en helg helt ensam. Det skulle inte förvåna mig om jag beslutar mig för att ta med någon av barnen när jag ska beställa biljetten.

Varför har jag dåligt samvete så fort jag ska göra någonting ensam!? jag vet faktiskt inte varför!
Är det verkligen så himla fel med egentid lite till och från?

Det blir ett sent blogginlägg, klockan är så mycket att det snart är en ny dag.
Jag har suttit hela dagen och förberett mig inför fredagens seminarium, jag är snart färdig med sammanställandet och det kritiska granskandet av texterna.
Nu är jag helt utmattad och jag får gör det sista i morgon kväll eftersom jag har basgrupp hela dagen i morgon.
Dock vet jag inte riktigt vart jag ska sova, det ligger tre barn i min säng och jag har inte hjärta just nu att flytta på dem, plus att de säkert vaknar om jag ens försöker.
Det är tur att jag har en stor bäddsoffa, det blir nog till att sova framför tv:n inatt, det är bland det bästa jag vet egentligen, att somna till det där blinkandet och de dova ljuden.

Måste berätta en rolig sak.
När det blev offentligt att jag bytt namn tyckte vissa synd om mina barn som var tvungna att lära sig ett nytt namn, somliga trodde att det skulle ta tid för dem och det "ojades" en hel del.
Jag kan berätta att mina barn har tagit det här bättre än någon annan, de har varken ifrågasatt eller haft svårt att smaka på det nya namnet.
Min äldsta son rättar andra med jämna mellanrum: "mamma heter faktiskt Charlie nu!".
Min mellanpojke som tittar på barnkanalen till och från säger: "min mamma heter Charlie björn" (barnprogrammet heter Charlie björn, så har vi Charlie och lola också...det finns många fiktiva figurer med namnet Charlie).
Vid matborde idag försökte jag lära min minsta pojke att jag är mamma Charlie och till slut kom det: "ALI!", med följt av ett enormt fnitter.
Ena fröken på dagis kallade mig till och med för Charlie idag! Hon var lite nyfiken, men det gjorde inget! Idag är en bra dag och allting känns så skönt!!!

Tycker ni är lite dåliga på att kommentera! kom igen nu vänner!

I morse var det verkligen en typiskt måndags morgon.
Jag ville verkligen inte kliva upp ur sängen och snoozade så länge jag bara kunde.
Som vanligt hade vi otroligt intressanta föreläsningar på universitetet, den första om etnicitet och den andra om ålder, genus och sexualitet.
Jag tror verkligen jag kommer bli en bra lärare med det är bagaget vi får med oss på lärarutbildningen!
Jag längtar redan tills jag ska ut i verksamheten och arbeta med eleverna!

Idag fick jag även tillbaka tentan i utvecklingspsykologi vi gjorde i slutet av oktober, jag klarade den! Jag trodde verkligen inte det eftersom det inte kändes bra när jag satt där och kämpade.
Det värsta med prov tycker jag är att det inte alls visar all kunskap en person fått med sig i kursen. Boken vi använde innan tentan var 700 sidor lång och på tentan var det 8 frågor, hur går det ihop egentligen?
Nu klarade jag ju tentan, men trots det så kan jag inte sluta tänka på det.
Det är skönt att ha den kursen ur världen just nu faktiskt så att jag kan släppa den och gå vidare, ingen ro och ingen rast.
Nu kör vi!

Det var visst ett tag sedan jag glömde bort att blogga, nu har jag lyckats igen.
Mitt huvud är mestadels i skolan trots att jag tagit helg, all information och framtida inlämningsarbeten snurrar runt i huvet som en evighetskarusell.
Förutom skolan så har jag andra saker att tänka på, min familj och mina vänner.
Jag kämpar för att ens hinna med min familj och mina vänner bli lidandes.
Jag hoppas verkligen ni har överseende med detta, om jag glömmer bort att höra av mig så är det verkligen inte för att vara elak, det är lite mycket runt omkring mig, och ni har säkert också det ibland.

Idag är det fars dag, en dag jag helst hade sluppit, den får mig bara att tänka på saker jag försökt glömma bort. Jag firar inte fars dag.
Jag har en pappa och han är i allra högsta grad levande, vi ses bara inte särskilt ofta.
Varför vi inte ses ofta känns överflödigt att skriva här eftersom jag vet att det skulle komma invändningar från olika håll, och framförallt dåliga ursäkter.
Men jag kan uttrycka mig såhär; hade det funnits en "barnens dag", bortsätt från födelsedagar, då vi uppmärksammade våra barn hade inte han firat mig...
Varför ska jag då fira honom?

Det är skönt att kunna komma in här och skriva att dagen har varit bra!
Började klockan nio på universitetet där vi diskuterade arbetsmiljö och eget ansvar i våra arbetsgrupper. Nu känns det så mycket bättre och jag känner mig mycket mer positiv.
Vi träffade en kille som ska vara "handledare" för vår konferens om ålder min grupp ska hålla och nu flödar fantasin och det märktes att alla var på hugget igen! så jäkla gött!

Ikväll har jag gjort någonting fint igen, men denna gången är det bara inte för en person utan för flera.
En kvinna i vår klass har en bekant som ska fylla en lastbil med leksaker,kläder osv och köra till ett barnhem i Estland..eller om det var Lettland...
I vilket fall som helst så har jag nu fyllt säck efter säck med leksaker och barnkläder som vi faktiskt inte behöver, som i princip har samlat damm i förrådet.
Jag brukar ha svårt att skiljas från saker eftersom det finns så många minnen i dem, men nu kunde jag nästan se de här barnen som ska få sakerna framför mig.
Dem har ingenting och vi har massor, då var det inte längre så svårt.
Att veta att jag gjort någonting för barn som ingen ens vill ha känns så jävla bra, och så gör det självklart ont i hjärtat också eftersom jag velat åka och hänta dem allihopa...

Tycker det är lite läskigt att direkt efter ett seminarium om yrkesetik och olika slags dilemman man kan ställas inför hamnar jag mitt i en liknande situation, jag inte kunde välja att vara konflikträdd och hålla käften eller stå upp för en annan människa.
Låt mig berätta.
Jag tog spårvagnen (skräll) efter seminariet. Det är precis proppfullt, mer proppfullt än jag beskrivit i de andra inläggen. Spårvagnen stannar vid en hållplats och två kvinnor klämmer sig fram mot dörren för att kunna kliva av, när dörren öppnas kastar sig två killar IN i stället och den ena kvinnan som uppenbarligen vill stiga av får värja sig. Då har en av de här unga killarna mage att säga: "ÖH, akta dig jävla fitta".
Kvinnan kommer av spårvagnen och jag hoppas innerligt att hon inte hörde.

De två unga killarna som precis kommit på spårvagnen hittar några de känner och slår sig ner där, dock sitter det en kille där som inte hör till deras lilla gruppering.
Ju längre vi kommer desto mer människor kliver av och vi är inte så många kvar på spårvagnen.
Jag står längst bak och studerar den lilla grupperingen för att jag fortfarande är måttligt road över ena killens tidigare uppförande.

Jag tappar bort mig en stund och vaknar upp av att de här killarna börjar trackassera den killen som inte hörde till gruppen. De kunde hans namn så troligtvis har de stött på varandra i skolan eller dylikt (jag nämner inga namn här).
"Öh, du! gillar du killar eller tjejer!?". De asgarvar, puttar på honom och ställer samma fråga om och om igen. Killen verkar ha något slags handikapp och vänder och vrider mest på sig och ser bekymrad ut.
Han byter plats och killarna följer efter, de juckar mot varandra för att på något idiotiskt vis "visa" vad de menar..eller något..jag vet inte ens vad fan de höll på med.

Jag hade redan satt ögonen i var och en av dem och bett dem sluta, två av tjejerna som nyss tyckte att det var roligt börjar förstå allvaret och vädjar till killarna att sluta.
Det brinner i mig.
När den unga killen reser sig upp och går bort mot dörren följer idioterna efter, jag följer också efter.
Han kastar sig i princip av spårvagnen och jag ser till att jag kommer av före idioterna så jag hinner få tag i killen först.
Jag lägger armen om honom och frågar hur han mår och säger åt honom att försöka att inte bry sig trots att det gör ont, jag förklarar för honom att det är dem som betett sig illa och gjort fel.
Han går med mig en stund och det sista han säger innan han försvinner är: "jag umgås bara med vuxna".
Det skar  liksom till i hjärtat. Jag vet inte exakt vad han menade egentligen, med såsom jag tolkade det gjorde det ont. Det var som om han menade att han bara umgås med vuxna för att slippa sådant här, som om han inte passade in i sin egen ålderskategori för att han anses vara annorlunda.
Jag hoppas bara att det lilla jag kunde göra idag genom att stå upp för honom hjälper på något sätt.

http://youtu.be/iP6O8YtTYSY

Har du någon gång blivit annorlunda eller illa behandlad för att du varit för ung?
Har du fått veta att du inte är lika mycket värd för att du varit för ung?
Dela gärna med er av historier, jag och mina vänner gör ett arbete om just ålder.

Go´kväll vänner och alla som jag inte känner.
Idag åkte jag spårvagn igen och som jag skrev igår är det alltid lika intressant, varför denna hets om en ynka sittplats? Men det som gör mig ändå lite mer irriterad är människor som inte kan flytta på arslet för gamla, skruttiga män/kvinnor eller kvinnor/män med handikapp, det hände inte just idag, men jag kom och tänka på det. Jag tycker det är självklart att lämna sin plats åt någon som behöver den bättre.
Idag var jag tvungen att BE en kvinna flytta sin väska från ena sätet för att kunna sätta mig ner, där går liksom min gräns, jag erbjuder INTE någons väska att ta min plats.

I övrigt har det varit en ganska bra dag. Morgonen började med ett gruppmöte och dagen avslutades med en jättebra och givande föreläsning om yrskesetik.
Jag tycker etik är väldigt intressant, speciellt när man får vrida och vända på etiska dilemman.

Idag var det dags igen för fenomenet som är lika intressant varje gång jag utsätts för det.
Jag hade slutat skolan för dagen, promenerade in till stan och satte mig på en kall och hård stålsoffa vid spårvagndshållplatsen. Det var bara jag där, skönt tänkte jag.
På bara några minuter började hållplatsen fyllas på med människor från alla håll och jag tänke: "hur ska alla de här människorna få plats på en antagligen redan full spårvagn" (de brukar vara fulla vid denna tiden). Jag antar, med tanke på vad som komma skulle, att det var fler än jag som tänkte så...
När spårvagnen kommer mot hållplatsen börjar människorna omkring mig röra på sig, liksom otåligt och nervöst på något vis.
Vi det här laget, eftersom jag åker kollektivt ganska ofta, brukar jag tänka att man bör låta de passagerare som redan finns på spårvagnen kliva av.
Den regeln fanns visst inte här.
När spårvagnen stannat pressade sig alla människor mot dörrarna, och när de öppnades såg de ut som blodtörstande lejon på jakt efter en gasell på afrikas savann.
De pressade sig in, ALLA på en gång, och de stackarna som ville kliva av pressades snarare längre in i spårvagnen än mot utgången.
Jag stod bara kvar där ute på hållplatsen och stirrade med öppen mun, där inne i spårvagnen sprang människor hit och dit för att KANSKE, KAAANSKE hitta en sittplats.

Jag kom på allra sist och fick stå där som en packad sill..bland alla andra packade sillar.

I Sverige har vi någonting som kallas yttrandefrihet, ett jäkligt bra koncept. Dock verkar det gälla alla utom mig just nu, det är så det känns i alla fall.
Jag har många starka åsikter och principer, någonting som jag inte är ensam om, och jag värnar om dessa.
Det jag har märkt är att folk lackar ur totalt när jag delar med mig av saker som jag är intresserad av, tex. genus och normer. Det här är någonting jag brinner för enormt mycket och jag tycker det är viktigt.
Men ska det vara så att jag förlorar både mina syskon och vissa av mina vänner för att jag har åsikter och principer? Ska jag behöva vara tvungen att sitta still och hålla käften?
Nej, jag vill vara med och förändra världen i den mån jag kan och passar det inte så får det faktiskt vara kära vänner och familj.
Det här är jag, Charlie, och det är såhär jag föddes.

Förra helgen gick långsamt, den här veckan däremot har gått i en ryslig fart och nu är det lördag igen.

Kommer någon av er ihåg tidingen "Lyckoslanten"? Jag kom och tänka på den idag när barnen skulle få handla för sina pengar de fick i födelsedagspresent. I tidningen fanns i alla fall en serie som kallades "Spara" och "slösa", två flickor som hade lite olika sätt att hantera sina pengar på. Som ni kanske förstår sparade "Spara" sina pengar medan "Slösa" handlade upp varenda liten krona. Jag tror att sensmoralen med serien helt enkelt var att lära små barn att vara varsam med sina pengar, vi fick den här tidningen när jag hade börjat i fjärde klass ungefär.
Anledningen att jag kom och tänka på serien/tidningen var när jag såg hur olika mina barn valde saker i leksaksaffären. Mellanpojken som är fyra gick in, pekade på två saker och var klar, han handlade upp varenda krona. Min stora pojke som är sju år vankade fram och tillbaka, tittade, klämde, kollade priset och hade en beslutsångest som hette duga. Det tog väldigt lång tid innan han fastnade för en sak som han verkligen ville ha och eftersom den inte kostade så mycket valde han att spara pengarna som blev över. Det förvånade mig nog lite eftersom han inte gjort någonting liknande tidigare.

Igår när jag handlade köpe jag den nya "Listerine Zero" eftersom den skulle ha en mildare smak. När jag hade borstat tänderna hällde jag upp 20ml och hällde in i munnen.
På två sekunder åkte jag tillbaka i tiden, den smakade nämligen JENKA, ni vet tuggummit!?
Vi sprang alltid och köpte sådana när jag var liten, de kostade 50 öre styck, bara det är ju någon att berätta för barnbarnen i framtiden, att vi faktiskt hade femtioöringar...
Hade jag och min lillasyster fått 20 kronor var kunde vi springa till affären och handla godis som man tog styckvis, det mesta kostade en krona vilket gjorde att man hade råd med ganska många godisar. Tuggummin för femtio öre styck var perfekt att dryga ut påsen ändå lite till med.
Jag ville nästan inte spotta ut det i handfatet, jag ville stå där och gurgla jenka hela kvällen. Jag ser nu ifram emot att få borsta tänderna ikväll igen.

Denna dag har gått i tålamodets tecken.
En väldigt intressant föreläsning mellan 10-12, sedan lunch (här har alltså tålamodet behövts användas än).
Klockan 13 började vårt gruppseminarium och möte där vi skulle diskutera och reflektera över allting vi läst för att sedan få ner 11 personers tankar på max 2 A4.
Här kommer tålamodet in.
Som jag sa började vi klockan 13 och jag var hemma innanför dörren 21:30.
Det krävdes så mycket tålamod idag att jag är helt utmattad, allvarligt, det känns som om någon stampat oavbrutet på mig.
Nu dricker jag lite öl och varvar ner, i morgon är det en ny dag.

Just det. Rensade min vännerlista på facebook, som jag nämnt tidigare är jag lite för beroende av den för att göra mig av med den helt. Men jag har ju ändå möjligheten att påverka vilka som får en inblick i mitt liv där. Jag vill dock påpeka att hela mitt liv inte finns på facebook, man kan inte ha mig på facebook att tro att man känner mig helt och fullt, och jag börjar bli trött på att bara umgås med människor där. Det kan vara skönt ibland när jag till exempel har väldigt mycket annat att göra att jag inte hinner ses på en kopp kaffe. Men jag insåg att jag hade gamla bekanta på min lista som jag inte har träffat på över 10 år och troligtvis inte kommer att träffa igen heller. Jag vill påpeka än en gång att jag har både mobiltelefon och en hemadress om intresset fortfarande finns att träffas då och då.

Jag har internet igen!! När jag hade pluggat färdigt kom det igång precis som om det var meningen att jag inte skulle ha en chans att sitta här och häcka! Nu är jag färdig och det har tagit mig 16,5 timmar att förbereda inför morgondagens semiunarium med vår grupp, det kommer bli minst sagt intressant och se om alla har gjort det dem ska till i morgon.......

I övrigt är jag sämst på att ta hand om mig själv mitt i all den här röran, idag har jag ätit fyra digestivekex med mögelost..det är ju verkligen en stadig diet när man behöver alla hjärnceller för att kunna fokusera. Ibland önskar jag att någon kunde servera mig mat. Jag gör ju självklart mat åt barnen men det slutar alltid med att jag av olika anledningar inte hinner eller orkar äta..mycket beror väl på mitt stora intag av kaffe som gör mig ruskigt mätt..det vet jag ju om.

Idag hade en gammal vän till mig en intressant status på facebook gällande hår på muttan och benen. Det är så roande, men samtidigt skrämmande, att folk tycker att man är äcklig om man inte rakar sig. Kan inte alla försöka fråga sig själva högt EN gång: "varför rakar jag mig". Jag tror inte ni kommer ha svar på den frågan. Argument som "alla andra gör det", "jag tänker på hygienen" eller "jag hatar hår" tycker jag är så otroligt uttjatade. Jag vill inte se ut som ett litet barn på muttan, faktiskt.
Jag såg någonstans på nätet att (den intima) "hårtrenden" är tillbaka..och det förutsätter ju att det varit "MODE" väldigt länge att raka av vartenda hår på kroppen...
Ja, så ser jag på det.